Svensk teater är benådad med en helt egen fyrverkerimakare, som kan få en scen att förvandlas till ett mångdimensionellt sagolandskap där vi blixtsnabbt kastas mellan röda, lavaglödande vulkangrottor, djupvioletta palats­salar och skimrande grönblå smaragdsjöar.

Om ljusdesignern Thorsten Dahn har gjort en initiationsrit vid Merapiberget på Java må vara osagt, men han har i alla fall de gåvor och den fantasi som krävs för att lyfta Fyrverkerimakarens dotter till teaterkonst med hög potens.

Regissören Anette Norberg, scenografen Hansson Sjöberg och den stora ensemblen lägger också en gedigen grund i gestaltningen av Philip Pullmans indonesiska äventyr. Det handlar om Lila (Mia Ray), dotter till fyrverkerimakaren Lalchand (Lars Wiik), som vill lära sig faderns konster.

För att nå mästarklass måste hon dock genomgå – och överleva! – diverse prövningar under en resa till vulkanberget Merapi.

Lila får gott sällskap av en kunglig men melankolisk vit elefant vid namn Hamlet (Bo G Andersson i underbar kostym av Gill Marshall) och dennes påhittige skötare Chulak, spelad med nerv och otvungen plastik av Alexander Karim.

Mia Ray betonar flickans fördomsfria och ibland dumdristiga handlingskraft, som för henne genom en tropisk skog med farliga djur och amatörmässiga pirater. Hennes möte med den svävande eldanden Razvani och hans dansande följe av småflammor blir en höjdpunkt. Det är även fullmånescenen med Smaragdsjöns gudinna (Ellen Bredefelt), som åmar sig likt en hinduisk tempeldanserska och svarar på folks böner.

Just dessa fria, humoristiska referenser till indiska och indonesiska teaterformer lyfts fram i såväl kostymer som scenbild.

Här finns färgsprakande scener av orange och rosa marknadsmyller, medan kungen bär en dräkt med siamesisk-burmesisk touch och vaktas av en ivrig samurajlivvakt (Robert Fransson i en av flera lustiga uppenbarelser).

Fyrverkerimakarens dotter är en exotiskt färgad saga, som skildrar elddop och utmaningar som inte ger förväntade resultat. Men just förvåningen över en kalkylerad, utebliven belöning ger en erfarenhet som i föreställningen kallas ”kungssvavel”. Det är den ingrediens som påstås ge extra sting åt ett fyrverkeri, och den bottnar i fyrverkerimakarens förmåga att hantera det oförutsedda i tillvaron.

Denna familjeföreställning utmynnar i en pyroteknisk fest, vilket inte alls blir någon påklistrad effekt utan snarare fungerar som en frigörande förhöjning av en historia som Anette Norberg drivit fram i välavvägda doseringar. Snyggt !